Tycka synd om sig själv.

Jahapp. Då var vi redan inne i februari. Livet springer ifrån mig känner jag och jag får panik utav det. Börjar alltsom oftast fundera på om jag en dag ska sitta där, när jag är sisodär en 80 år, och undra varför jag aldrig tog tag i mitt liv? Utbildade mig, gick i nån rolig studiecirkel, skaffade en hobby, osv osv.
Tidigare idag satt jag och tittade ut genom vardagsrumsfönstret och såg ett pensionärspar gå förbi och kände verkligen, faan vad jag längtar tills jag blir pensionär. Då slipper jag jobba, inga måsten. Bara vara. Göra det man vill. Fast med lite mindre pengar förmodligen, men det skulle inte göra nåt.

Hemma från jobbet idag. Linus åkte på vattkoppor i torsdags.. äntligen. 23 dagar senare än Bella så han kanske fick det från någon på dagis. Det går mycket där. Vabade fredag och lördag, sen var jag ledig söndag och måndag. Igår lyckades jag sträcka ryggen/skuldran. Vi håller ju på tapetserar i köket nu, och har rivit tapet som en galning. Jag vabade halva dagen idag sen tog Dennis över och då valde jag att stanna hemma hela dagen. Ringde min chef och frågade om han tyckte jag skulle fortsätta vaba hela dagen, eller om jag skulle vaba halva, och sen sjuksriva mig. Fick bara ett uppgivet "du gör som du vill" ungefär av min ställföreträdande. Jag blir så... uppgiven. Fy fan.

Bella åkte till pappan sin igår. Idag när Jimmy åkt till jobbet, och Linus till Dennis så hyrde jag film, P.S I love you, köpte godis, cola, åkte hem och bäddade ner mig i Bellas säng och slog på filmen. Mofflade i mig godis så det sprutade ur öronen nästan. Det var så synd om mig då kände jag. Jag tror aldrig jag gråtit så mycket till en film. Ville verkligen inte att den skulle ta slut. Är glad att jag såg den ensam :) Hatar att gråta till filmer men är jag ensam kan jag sittar där o hulka bäst jag vill.

Eftersom detta som sagt varit en riktigt funderar dag så har jag tänkt och tänkt. Jag undrar om jag någonsin kommer acceptera att vara ifrån mina barn såhär? Självklart måste jag ju, jag vet. Men jag undrar om det blir lättare med tiden? Det har gått ett år nu sen vi började och jag får nog bara mer o mer ångest över "bortaveckorna" Jag vet att jag tjatar om det här, men det är en STOR sten som ligger på mina axlar. Jag undrar mest bara. Kommer jag någonsin att kunna känna mig helt lycklig igen? Jag kan ha ett skal utåt, men inuti är jag trasig. :/

Mitt i allt mitt deppiga så måste jag återigen passa på att gratulera Carola o Martin. När Noel döptes i lördags så passade de på att gifta sig. Inget visste något förrän bröllopsmarchen började spelas. Fattar inte hur de kunnat smyga sådär utan att försäga sig. Duktigt gjort av dem. Det är med stor sorg i mitt hjärta jag kan säga att jag inte var där. Men vad är väl en bal på slottet? :)

Grattis min älskade vän!!