Så fruktansvärt uttråkad.

Hej hopp!

Fredagkväll, och jag sitter ensam hemma och har såå tråkigt. Varför är det aldrig nåt bra att se på tv på fredagkvällar? Alla är såå himla förtjusta i Lets Dance men jag tycker ärligt talat att det är så jävla tråkigt.

Jimmy jobbar. Barnen är hos papporna och jag är sjukskriven. På måndag blir det jobb igen. Fingret är mycket bättre. Fortfarande inte vad det var innan den lilla incidenten med tapetkniven men det dröjer nog. Känns så himla töntigt att vara sjukskriven pga ett finger, men tydligen så gick det inte att fixa några andra arbetsuppgifter till mig.

Köket kan nog snart klassas som klart. Det blev skitbra. Lite småfix kvar som socklar, golv och taklister. Sen ska jag ta kort och lägga ut. När vi blir slutgiltigt klara kan vi nog säga att det allt som allt tog ca 1,5 månad från att vi började riva tills det blev klart. Nu har det ju dragit ut på tiden lite pga fingerskador m.m. Jimmy har varit och är jätteförkyld i veckan så han har inte heller riktigt orkat hålla på.

Dennis och Linus var över en sväng idag för jag och Dennis skulle prata lite om husdeklarationen och så. Linus var inte lycklig över att träffa mig :( Han vägrade ta av sig overallen och tyckte gott att de kunde gå hem direkt igen. På måndag tyckte han att vi skulle träffas igen. Svider lite i mammahjärtat ska jag ju erkänna. Men ska man se det som att han hela livet varit fruktansvärt mammig, så kanske det är dags att han blir lite pappig nu.
Bella ringde igår och hon sa: "Mamma... när jag är hos pappa så längtar jag efter dig, och när jag är hos dig så längtar jag efter pappa" Pluttan min.. Jag förklarade för henne att det var helt normalt att känna så.

Åh vad jag saknar dem nu.. Avslutar med en bild på världens sötaste kladdunge. :)

(Spottar o fräser lite åt den här jävla bloggen som inte alls vill lägga in bilderna där jag vill ha dem.. Jag är såå nära på att byta tillbaka till min gamla blogg.se adress)

Aj.

I tisdags efter jobbet så tänkte jag att nu jäklar ska de sista tapetbitarna upp. Sagt och gjort. Skar till en tapetvåd i rätt längd och sen skulle jag justera lite på bredden. Hade mätt ut och ritat upp. Lägger dit linjalen med och håller fast den med vänster hand.. tar sats med kniven och drar. Rätt över fingertoppen på vänster långfinger. Smärtan kom inte direkt men jag kände direkt, att det där tog djupt.. panik jag undrar om fingertoppen sitter kvar?
Sprang runt som en yr höna o bara skaka på handen o skrek o grina. Eftersom jag blödde ordentligt och jag samtidigt skakade handen i ren panik för jag inte vågade titta hur den såg ut resulterade det i blod överallt. Då menar jag varenda skåplucka i köket, väggar, golv, kakel, tak i kök, hall och vardagsrum. Blödde igenom tjocka papperstussar och en handduk. Usch o fy.

Fingertoppen satt fast.. en bit av den i af. Linnea kom och skjutsade mej till jourvårdcentralen, där de tejpade ihop mitt finger och satte ditt ett stort paket som jag får ta bort tidigast imorgon. Fick stelkrampsspruta och jobbförbud tom tidigast tisdag. Då får jag bara jobba om min chef kan ge mej arbetsuppgifter som inte innebär tunga lyft. Annars blir det sjukskrivning, så vi får väl se.
Ont som fan har jag till och från. Trodde inte att långfingret skulle påverka hela handen så mycket. Försökte ta ner lite ren tvätt nyss, men på nåt vis spänner jag upp fingerskadan i själva kompressen när jag använder pekfingret och det blir tryck däri som gör ont som fan.. Ja.. jag säger då det. Får se vart denna resa bär.

Har starka värktabletter hemma. Tradolan som jag fick när jag opererat bort gallan. Jag blir helt däckad av dem. Sover mest hela tiden och får ett sjukt illamående. Spydde o hade mig i morse så nu tror jag hellre att jag har ont faktiskt.

Detta inlägg har väl tagit en kvart längre en vad det borde gjort. Pekfingervalsen med vänster hand.. Jippii..

Ha det gött allesammans!!

Tycka synd om sig själv.

Jahapp. Då var vi redan inne i februari. Livet springer ifrån mig känner jag och jag får panik utav det. Börjar alltsom oftast fundera på om jag en dag ska sitta där, när jag är sisodär en 80 år, och undra varför jag aldrig tog tag i mitt liv? Utbildade mig, gick i nån rolig studiecirkel, skaffade en hobby, osv osv.
Tidigare idag satt jag och tittade ut genom vardagsrumsfönstret och såg ett pensionärspar gå förbi och kände verkligen, faan vad jag längtar tills jag blir pensionär. Då slipper jag jobba, inga måsten. Bara vara. Göra det man vill. Fast med lite mindre pengar förmodligen, men det skulle inte göra nåt.

Hemma från jobbet idag. Linus åkte på vattkoppor i torsdags.. äntligen. 23 dagar senare än Bella så han kanske fick det från någon på dagis. Det går mycket där. Vabade fredag och lördag, sen var jag ledig söndag och måndag. Igår lyckades jag sträcka ryggen/skuldran. Vi håller ju på tapetserar i köket nu, och har rivit tapet som en galning. Jag vabade halva dagen idag sen tog Dennis över och då valde jag att stanna hemma hela dagen. Ringde min chef och frågade om han tyckte jag skulle fortsätta vaba hela dagen, eller om jag skulle vaba halva, och sen sjuksriva mig. Fick bara ett uppgivet "du gör som du vill" ungefär av min ställföreträdande. Jag blir så... uppgiven. Fy fan.

Bella åkte till pappan sin igår. Idag när Jimmy åkt till jobbet, och Linus till Dennis så hyrde jag film, P.S I love you, köpte godis, cola, åkte hem och bäddade ner mig i Bellas säng och slog på filmen. Mofflade i mig godis så det sprutade ur öronen nästan. Det var så synd om mig då kände jag. Jag tror aldrig jag gråtit så mycket till en film. Ville verkligen inte att den skulle ta slut. Är glad att jag såg den ensam :) Hatar att gråta till filmer men är jag ensam kan jag sittar där o hulka bäst jag vill.

Eftersom detta som sagt varit en riktigt funderar dag så har jag tänkt och tänkt. Jag undrar om jag någonsin kommer acceptera att vara ifrån mina barn såhär? Självklart måste jag ju, jag vet. Men jag undrar om det blir lättare med tiden? Det har gått ett år nu sen vi började och jag får nog bara mer o mer ångest över "bortaveckorna" Jag vet att jag tjatar om det här, men det är en STOR sten som ligger på mina axlar. Jag undrar mest bara. Kommer jag någonsin att kunna känna mig helt lycklig igen? Jag kan ha ett skal utåt, men inuti är jag trasig. :/

Mitt i allt mitt deppiga så måste jag återigen passa på att gratulera Carola o Martin. När Noel döptes i lördags så passade de på att gifta sig. Inget visste något förrän bröllopsmarchen började spelas. Fattar inte hur de kunnat smyga sådär utan att försäga sig. Duktigt gjort av dem. Det är med stor sorg i mitt hjärta jag kan säga att jag inte var där. Men vad är väl en bal på slottet? :)

Grattis min älskade vän!!